Dag32.

          Astorga- Rabanal del Camino 20 km

   Blommande Ginst utefter stigen och vackra vyer mot bergen i fjärran. Vi tar det riktigt lugnt, vilar ofta och riktigt njuter av naturen.

Då vi kommer fram till Rabanal tar vi in på ett litet hotel där backen upp till den gamla och till hälften övergivna byn börjar. Vi får ett fint rum med utsikt mot byn och får använda tvättmaskinen hur mycket vi vill.   

Dag 33.

S Rabanal del Camino – Molinaseca 24 km.

Startar tidig då vi fruktar att dagens etapp kommer att bli jobbig över berget Monte Irago fruktat av alla pilgrimer. Vädret är bra och Ginst i olika färger kantar stigen. I soluppgången är det mycket vackert, och  min ryggsäck känns plötsligt lätt. I den tidigare övergivna byn Foncebadon tar vi rast. Byn som nu håller på att vakna upp p.g.a. av alla pilgrimsvandrare.  Vi passerar toppen på omk.1400 möh vid 12 tiden och lite besviket konstaterat att det här var ju ingen match. Stigen ner är mycket värre, stenig och bedrövlig, känner att mina knän protesterar. I den vackra byn Molianseca lägger vi av och tar in på ett hostel, pilgrimshemmet är överfullt så många får ligga i tält utanför. Vårt rum har en fantastisk utsikt mot den gamla romerska bron över floden Rio Meruelo och på kvällen börjar det regna.

Dag 34.

Molinaseca- Cacabelos 23km.

Vid packandet av ryggsäcken på morgonen upptäcker jag att minvideokamera fattas. Som tur är tar jag blodtrycksmedecin och utan dom pillren skulle jag vara död i dag. Tänker efter och kommer i håg att jag hade lämnat min kamera på golvet i restaurangen då vi åt middag. Nu var det bara att hoppas att kameran var kvar.  Mycket skällning från Lilian, det här var ju femte gången och nu orkade hon inte längre. Vid frukosten på restaurangen plockade servitrisen fram kameran och dagen är räddad.

Vi kom fram till staden Ponferrada tidigt, besöker borgen och fortsätter genom stan i regnet. Upptäcker att vi går mycket fortare i regn, det riktigt vräker ner hela eftermiddagen. En Mc Donnaldsskylt gör att vi går en omväg för att få en Big Mack. Vi var ju så trötta på pilgrimsmaten men omvägen blir för lång så vi vänder i regnet.  Kom till byn Cacabelos vid 5 tiden. Vid framkomsten tror vi inte våra ögon för på trappan till vårt hotell står den av Lilian hatade Tysken och önskar oss välkomna.                       Vi som trodde att vi hade skakat av oss gänget.

              Dag 36

               Molinaseca - Villafranca 8 km.

I dag en kort promenad till staden Villafranca bara 8 km. Bokar in oss på ett risigt hotell för 20 euro och har resten av dagen för oss själva. Staden är mycket vacker med många vackra kyrkor och en gigantisk borg. På kvällen äter vi middag med gänget som nu har kommit i kapp. Det blev en mycket trevlig samvaro tillsammans med nya vandrare.

Dag 37.

Villafranca – La Faba 23km.

Innelåsta på hotellet! Vi hade planerat för att komma iväg tidigt och nu  kommer vi inte ut,  huset är helt dött. Tyckas peta av en sprint i ytterdörren och få en så stor springa att det går med vår rumsnyckel låsa upp från  utsidan. (Dom undrar nog hur vi kom ut.)  

Vi väljer den hårda stigen över bergen, då alt. stig går utefter bilvägen. Leden stiger brant uppför i 5 km. och tar mycket kraft ur våra kroppar. Det visar sig att många hade skickat sina ryggsäckar med taxi och dom hejade glatt när dom med ”lätta steg” går förbi. Merfarten på nära 800 m blir enormt jobbig för våra knän. På slutet går vi efter en  bilväg och värmen håller på att knäcka oss. Utefter vägkanten i gräset ligger pilgrimen Steven, han ser ut som en riktig lodis, men som det visade sig vara en mycket varm människa, ligga och vila, som så många gånger tidigare vi hade stött på honom.

Vi hade bestämt att ligga över i byn  La Faba, men ett missförstånd hade uppstått med Lilian om avståndet till byn. Tröttheten hade totalt fått mitt humör ur balans. Jag gav henne skulden för att det var för lång väg till pilgrimshemmet och att denna backe hade jag inte fått någon information om. Den sista km. går leden brant uppför. Redan vid backens början var jag helt slut, men 50% kvar på ren vilja hade jag lärt mig från lumpen. Lilian går före hon var starkare.

 Vid 18-tiden kommer vi fram till pilgrimshemmet som låg vackert till vid en mycket gammal kyrka. Efter en het dusch och en god middag på byns enda bar njuter vi stillheten. Nu känner oss nästan som ”nya” igen. Dagens etapp var nog den hårdaste hittills. På kvällen blir vi guidade i kyrkan av den tyska volontärskvinnan som skötte om pilgrimshemmet med hjälp av en amerikansk pilgrim som var mycket historisk kunnig. 

Dag 37.

La Faba –Triacastela 23km

Backen fortsätter ytterligare 4 km. Vid 11- tiden når vi byn Cebreiro på över 1000 möh. i förvånansvärt bra kondition efter gårdagens strapatser. Vi får en vidunderlig utsikt över Cordillerna. Leden fortsätter sedan upp och ner i genom gamla bondbyar med lösa höns, hundar och kodynga. Fram på dagen börjar det bli riktigt drygt, dom oändligt långa backarna suger musten ur våra kroppar. Efter en lång och svår utförsbacke når vi byn Triacastela där vi får tag på ett bra rum. Nu var jag åter helt slut och det bränner under fotsulorna. Lilian ser piggare ut, men har klagat på sin brännande rygg den sista biten. Jag blev åter irriterad på Lilian då jag tycker hon går för långsamt bara 2,5 km/tim.

 

Dag 38.

Triacastela – Sarria 25 km.

Lilian har sprungit på toan hela natten. Det är söndag och vi ser fram mot en lätt tur utefter vägen bara 22 km. Men tidigt viker leden av på okända stigar som inte finns på vår karta. Leden ringlar sig upp och ner i det oändliga och går mycket vackert på urgamla stigar utefter en liten flod i en enormt lummig dalgång. Landskapet och bondbyarna påminner om gamla kopparstick från 1700-talet, om inte traktorn och tv-antennen funnits. Byarna ar helt uppbyggda av skiffersten och en bondmora bjuder på pannkakor som vi tror är gratis. Lukten från kospillning förvarnar tidigt om nästa by. Fram på dagen kommer vi till byn Samos där vi vilar oss en stund i klosterkyrkan.

Den sista biten på leden går utefter en liten flod och landskapet är  lummigt grönt och vackert. Leden går i genom många gamla byar där tiden tycks ha stått stilla.  Allt tröttare börjar vi känna oss och vi har inte träffat eller mött någon vandrare på flera timmar. Vi börjar tvivla, har vi gått rätt? Så till slut kommer vi till en by där vi hittar en bar. En kall cola smakar gudomligt. "Bara" 3 km. till Sarria säger kvinnan i baren.

Helt utpumpade kommer vi sent fram till staden Sarria. Lilian är helt slut och har inte ätit på hela dagen. Vid middagsbordet blir hon så dålig att hon inte orkar äta.

 

Back

Hem