Spännande och pirrande att åka i väg på egen hand som nybliven pensionär. Lämnar Mats här hemma och bokar en volontärresa som jag hade gått och 　tänkt på under en tid.

　Två månader tidigare hade jag på ett möte hos volontärbyrån fått reda på att det inte skulle vara några problem att åka som pensionär. Det avgjorde och Mexiko passade bra för att där samtidigt träna på min spanska.

Bokade en sex veckors vistelse och fick reda på att jag skulle placeras på ett barnhem för handikappade i staden Guadalajara. Resan gick bra förutom 　mottagandet mitt i natten vid framkomsten. Jag fick ett rum hos en äldre dam i närheten av barnhemmet där hembiträdet skötte hushållet. Jag kände mig utelämnad då ingen tycktes vilja bry sig om min vistelse hos dom.

Jag var mycket osäker hur jag skulle klara av att möta barnen. Det fanns 22 handikappade barn där som hade blivit övergivna av sina föräldrar. Hemmet var mycket bättre än vad jag hade föreställt mig. Alla barn blev sedda. Jag fick hjälpa till i köket med att förbereda mat, diska,　 städa, mata, leka och busa. De var så fina och ett leende från barnen värmde i　 hjärtat.

De två sista veckorna kom en svensk flicka,　 som blev lite omväxling till tristessen på fritiden.

Vistelsen på barnhemmet blev en värdefull erfarenhet i mitt fortsatta liv som pensionär.