Vår resa till nordvästra Thailand

Tåget startade på minuten. Vi hade bokat II-klass sovplats på nattåget till den gamla kungastaden Chaing Mai 70 mil norr om Bangkok för 125 kr enkel resa.

Järnvägen går ofta i dom stora städerna världen runt genom slum och missär som turisterna vanligtvis inte får se, och Bangkok är inget undantag.

Efter omk. en timmes resa kommer en "bäddare" med lakan och kudde, och som ett trollslag förvandlar våra sittplatser till sängar med ett draperi som skydd för insyn. Tåget verkar vara fullbokat och Thailändarna dukar fram mat och Thai-wiskey.

Efter några dagar med gamla tempel och en ohygglig trängsel bland mängder av köpsugna turister på nattmarknaden hyr vi en bil och ger oss i väg norrut. En smal krokig asfalterad väg leder oss upp genom regnskogarna mot Burmas gräns tillsammans med Lilian och vår yngste son Stefan, som ensam hade cyklat från norra Pakistan, igenom Kina till Laos och nu är i Thailand.

Luften är fylld av rök, och alla vackra vyer försvinner i röken från dom otaliga svedjebränder som trots regeringens förbud ännu förekommer. Nu i slutet februari är marken torr som fnöske och det brinner lite över allt. November - Januari är den bästa tiden att resa i dessa trakter enligt lokalbefolkningen.

Bergsfolken som bor här har invandrat från angränsande länder och har alla ett eget språk. Det är ofta mycket små minoriteter och lever i små byar utanför regeringens kontroll.

Tham Lot Grottan

Ganska sent kommer vi till byn Pai, som med sina vackra omgivningar har invaderas av "ryggsäcksfolk", och mängder av små reseföretag som erbjuder utflykter till bergsfolk, grottor, vattenfall och varma källor.

Vi hittar ett billigt rum på ett nästan övergivet hotell i utkanten av byn. Här överlever många vinddrivna västerlänningar på billigt knark och öl.

Längs gatan genom byn som är kantad av enkla guesthouse , restauranger och barer hör vi plötsligt gitarrmusik och på en liten scen står en man och spelar fantastiskt likt Jimmy Hendriks! Det känns lite overkligt hur starkt västerlandets musik och levnadssätt har påverkat människorna i dessa avlägsna trakter.

Vi köper en heldagsutflykt i en av dom många små guidkontor längst huvudgatan. Tidigt nästa morgon är vi på väg till Lod Cave där vi vandrar runt och åker flotte tillammans med en lokal guide som leder oss runt med en tänd karbidlampa i mörkret i den kanske vackraste grottan i hela Thailand.

Long-neck Karen village.

Mot staden Mae Hong Sorn nära den Burmenska gränsen. 

Vägen slingrar sig vackert över höga bergspass, där vi har vidsträckta utsikter över det regnskogsbevuxna landskapet. Det är mycket vackert om man bortser från brandröken.

Nära Mae Hong Sorn visar vår bristfälliga karta att vi skall ta av. Inga skyltar eller något som visar hur vi skall köra. Vi får fråga oss fram och befolkningen pekar lite diffust och nickar då vi frågar var Long-neck village ligger. Efter varje vägkorsning får vi fråga om. Vi börjar nu förstå varför inga skyltar är uppsatta. Dom lokala reseagenterna vill helst att ingen skall hitta på egen hand utan ta deras tjänster mot hutlös betalning.

Till slut upphör vägen vid en flod och mycket lämpligt står en man med en pickup på andra sidan och erbjuder oss skjuts mot rundlig betalning. Det är lång väg kvar, minst 4 km drar han till med. Nu är vi trötta och det är ganska sent på em. så nu accepterar vi nästan allt.

Det visade sig vara bara någon km. till byn så vi hade gott kunnat gå och sluppit ockerpriset.

Byn har enkla bambuhyddor och ligger vackert inbäddad i regnskogen. I en liten kur sitter en liten flicka och tar inträde. De halsrings prydda kvinnorna säljer små handarbeten samt en massa annat krims krams. Kvinnorna visade glatt upp antalet ringar och ju flera desto vackrare. Upp till fem kg. kan halsringarna väga och tar de bort dem dör kvinnorna, då den uttänjda halsen ej längre orkar hålla upp huvudet. Redan som barn trär man på dessa tunga ringar och ökar antalet allt efter som bröstkorgen trycks ner. En liten flicka kommer fram och visar oss några dockor som hon vill sälja. Hennes tröja har åkt ner på sidan så vi kan se hur halsringarnas tyngd mot axeln har skapat stora blåmärken. Hon skyler snabbt såren då hon upptäcker det vi har sett.

Det här något makabra och skadliga skönhetsidealet har blivit en födkrok för dessa människor och vi nyfikna turister bidrar till att seden fortlever.

Vi undrar lite efter vårt besök var alla pengar från oss turister tar vägen?

Vår resa

I Chaing Mai

Mats hos Long-neck

Home

Åter startsidan