Min misslyckade Base Camp vandring.

Redan vid dom steniga utförsbackarna ner mot Dudh Kosi floden till vår första övernattning i Phakding kände jag av en gammal vrickning i höger fotled. Rädslan att åter vricka foten gjorde att jag blev efter min grupp på tio personer och kom sent fram vid mörkrets inbrott. Min grupp bestod av Kent Smith från Harstad, Daniel Tell från Uppsala, Johanna Blomfeldt från Gävle, Tomas Zemturis från Sundsvall, Janna Betzén från Falund, Mimmi och Tommy Orbing från Alingsås, Staffan Käll och hans fru Stella från Älmhult och så jag Mats Ljungberg från Haninge.

Under natten fick jag magproblem och när jag vaknade på morgonen hade jag helt tappat aptiten. Vandringen upp till Namche Bazar 3400 m.ö.h blev lång och dryg. Minsta ansträngning fick min andhämtning gå upp till max, den sista biten fick vår andre guid bära min lilla ryggsäck. Jag , Mimmi och Tommy blev ganska långt efter.

Nästa dag, vilodag och acklimatisering. Vi förberedde oss så gott vi kunde med en tur till sherpafolkets museum där vi fick en fantastisk vy mot Mt.Everest i det vackra vädret. Vi fortsatte sedan upp till den gamla flygplatsen vid Everest View Hotel och därifrån hade vi en storslagen vy mot Everest och Khumbuglaciären och omkringliggande toppar.

Nu hade mina magproblem stabiliserats men matlusten hade inte återkommit. Jag drack för lite och dessutom fick jag tvinga i mig den illa smakande maten.

På kvällen gjorde jag ett besök på en av dom två barerna med levande musik i Namche Bazar. Det var lite av en upplevelse att besöka en bar i dessa trakter där nästan allt måste bäras upp av bärare på steniga stigar.

Nästa dag blev jobbig. Känningar av den gamla vrickningen i foten tillsammans med att vandringsleden gick brant upp och ned tog mycket kraft. Den sista stenbacken utför innan lunch blev nästan för mycket för mig. Staffan Käll sa "Mats det här måste du klara om du skall fortsätta."

Vi lunchade nära byn Phungi Thanga, där fick jag ett blodtrycksfall och ramlade ihop. Efter att jag fått vila en stund kunde jag fortsätta.

Efter lunchen gick leden brant uppför mot klostret Tengboche (3860 m.ö.h.) Mimmi, Tommy och jag släpade som vanligt. Efter att vi hade passerat klostret kom en lång och stenig utförsbacke som ledde till vår lodge i Deboche. Helt slut kom jag fram och innan läggdags försökte jag få i mig lite av den tillagade maten. Trots nattens kyla sov jag ganska gott.

Nästa dag gav vi oss i väg ganska tidigt. Leden gick igenom långa rader av bönestenar och efter någon km. fick vi meddelande om att Tommy och Mimmi hade avbrutit vandringen. Mimmi fick ont i halsen och lungor av den kalla luften och kunde inte fortsätta.

De starkaste i gruppen kom nu överens om att bära min lilla rygsäck och filmkamera. Jag kännde djup tacksamhet och vi kunde fortsätta den tunga stigen upp till Dingboche (4400 m.ö.h.)

Vädret var vackert  och storslagna vyer avlöste varandra. Som vanligt släpade jag en bit bakom gruppen med en Sherpa som höll koll på mig. Det gick ganska bra och magen kändes bättre.I Dingboche stannade vi och hade en acklimatiseringdag.

Tomas från Sundsvall hade hostat mycket på nätterna blev nu än värre. Han insjuknade kraftigt och helikopter måste rekvereras och få honom till sjukhus i Kathmandu. Stämningen i gruppen blev något dyster efter den händelsen.

Medans några av gruppen tog en acklimatiseringtur till Chhukhung (4730 m.ö.h.) tog jag på mig mina sandaler och gjorde en lätt tur till Dusa platån (4503 m.ö.h.). Det kändes riktigt bra och inga symptom av höjdsjuka kunde jag känna.

Följande morgon kunde inte heller Daniel och Staffan fortsätta. Daniel hade drabbats av någon konstig ögonåkomma och Staffan kände att gå ytterligare 1000m inte skulle vara nyttigt för hans hälsa.

Vår grupp var halverad då vi fortsatte följande morgon. Trots gruppens ogillande tog jag sandaler på fötterna. Jag njöt av vandringen uppe på Dusa platån med betande jakar och en hänförande omgivning. Ganska trötta åt vi lunch i Thokla (4620m.ö.h.) och nu tog jag på mig kängorna. Vi hade nu en brant stigning framför oss upp till Thokla Pass (4830m.ö.h.) jag och en sherpa från vår grupp gav oss i väg lite i förväg. Det gick förvånandsvärt bra och vi tog en rejäl paus uppe på passet bland alla böneflaggor och minnesstenar över förolyckade bergsbestigare. Vandringen upp till vår övernattning i Lobuche gick ganska bra. Fortfarande hade jag problem med maten. Gröt med äpple kunde jag tvinga i mig.

Vandringen upp till vår övernattning i Lobuche (4823 m.ö.h.) gick ganska bra. Vid vår middag hade jag f  Så fort vi hade ätit kom Johanna från Gävle fram med sin Yatzy låda och ville spela. Hon var jättestark och varken höjden eller ansträngningen tycktes bita på henne. Intresset för spelet denna kväll var inte så stort. Vår guide Nepal var helt oberörd av vandringen och såg om oss regelbundet under våra måltider.

Under följande natt var det en pina att kravla sig ur den varma sovsäcken ut i den iskalla natten och leta sig i mörkret fram till toaletten.

Frukosten på morgonen med det som vanligt rostade brödet, tee eller kaffe och ägg. Efter att ha fyllt våra vattenflaskor ger vi oss i väg. Jag som brukligt, en liten bit i förväg med en Sherpa som bär min ryggsäck och håller kåll på mig då jag går mycket sakta .

Strax nedanför Lobuche Pass (5110 m.ö.h.) tar alla krafter slut. Jag käner en stor besvikelse då jag förstår att jag inte skulle orka ända fram till Everest Base Camp. När jag såg den branta stigen över passet tänkte jag, den klarar jag aldrig.

Jag vilade en lång stund och laddade med druvsocker och energidryck. Ett minne vaknade från min militärtjänstgöring att då du tror att alla krafter har tagit slut har du 50% kvar. Jag bet ihop och fortsatte. 3-4 steg och sedan vila. På toppen av passet fick jag se en mäktig vy över Khumbu Glaciären och efter någon timmes stenig vandring kunde jag se tee huset i Gorak Shep (5140m.ö.h.).

Då jag kom fram var Kent, Johanna och Janna redan på väg till Base Camp. Väl där försökte jag få i mig lite mat och vila. Stella från Älmhult hade tagit sig ann Kala Patthar och nära lyckats för att sedan återvända till Lobuche (4910m.ö.h) samma dag. Kent, Johanna och Janna kom fram till Base Camp (5364m.ö.h.).

 Denna kväll blev det inget Yatzy spel. Våra sherpas som bar våra packningar värmde sig runt plåtkaminen mitt på golvet som eldades med torkad Yak avföring och spred en behaglig värme i rummet. Tidigt kröp jag ner i min sovsäck och drömde under natten att jag hade återfått mina krafter och skulle på morgonen övertala vår guide Nepal att jag kunde gå till Base Camp. Jag vaknade tidigt på morgonen av att Kent, min rumskompis som hade för vana att förbeda sig på allt skulle gå upp till Kala Patthar.

Min kropp protesterade av ansträngning när jag att packade väskan och sovsäcken. Vår guide Nepal fick hjälpa mig att få sovsäcken i fodralet, jag hade knappt krafter att knyta mina kängor. Nu var det bara att försöka komma ner. Leden började först med en brant uppförsbacke och sedan utför hela vägen till Lobuche (4910m.ö.h) där vi åt lunch och mötte upp med Stella. Vandringen som jag bara har spridda minnen av gick sedan ned till Pheriche (4240m.ö.h) där vi övernattade. Kent stöttade och hjälpte mig en stor del av vägen och Nepal vår guide avlöste honom på slutet.

Då jag vaknade nästa morgon i Pheriche hade snö fallit och omgivningarna lyste helt vita. Det var vackert och innan vi fortsatte återfärden besökte vi minnesmonumentet över alla som hade dött på Mt. Everest. Jag fick gå lite före och ganska fort tinade snön upp. Leden upp till Pheriche Pass (4270m.ö.h) tog dom sista krafterna. Lunchade i byn Shomare (4010m.ö.h.) där jag var helt i min egen bubbla. Jag orkade knappt äta upp min gröt. På eftermiddagen gjorde magen uppror. Då jag skulle klä på mig efter en av många attacker av magsjukan tappade jag min kamera, men som tur var hittade Nepal den. Sedan gick jag förvånandsvärt och ovanligt fort ner till Deboche (3820m.ö.h.) där vi övernattade och jag fick möjlighet att duscha.

Jag sov ganska bra under natten och på morgonen hade jag bestämt mig. Det går inte längre jag måste komma under sjukhusvård och det ganska snabbt. Kent fick ringa mitt försäkringsbolag och få klartecken för en helikoptertransport till Kathmandu.

Efter två nätter på sjukhus skrevs jag ut 6 kg lättare och kunde återvände till mitt hotel.

Vid hemkomsten var ingen i gruppen riktigt frisk. Höjdsjuka, fysisk ansträngning, förkylning och magsjuka hade påverkat oss. Trots detta kom vi tillbaka till Sverige med oförglömliga minnen, bättre kännedom om oss själva och outplånliga naturupplevelser.