Jag hade länge tänkt att det skulle
vara intressant att få återvända till Beirut eftersom jag hade så ljusa minnen från min FN-tjänstgöring på Cypern i mitten av 60-talet.
I januari damp det ner ett brev
från resebyrån AA-travel. De skulle arrangera en resa
till södra Libanon och Beirut så vi anmälde oss på
stört.
Lördagen den 13-april samlades
vi 18 resenärer på Arlanda fulla av förväntan.
Vi såg fram emot att få återse de
ställen vi hade vistats på för mer än 25-år sedan.
Sent på natten i ihopklämda
i en liten buss kom vi fram till vårt hotell Elissar
i Tyr som låg
utefter strandpromenaden. Hotellet hade nog sett
bättre dagar. Den ovana personalen visste nog
inte riktigt vad de skulle ta vägen. Nästa dag
såg vi oss runt i staden med en lokal guide
som visade oss de största sevärdheterna. Staden hade en riktigt
mysig hamn där många fiskare höll till.
Omgivningarna var annars ganska skräpiga och på en
del håll tippades soporna direkt i havet.
Vädret var varmt och skönt, några
av oss
passade på att bada.
På kvällen åt vi mezze på en stor
restaurang i närheten.
Följande dag tog oss vår buss med en
lokal guide till dom Svenska FN-förläggningarna och
posteringarna.
De hade ju varit ganska få och haft en utsatt
position längs gränsen. I huvudsak hade svenskarna
haft underhåll och sjukvårdsuppgifter . Den stora
villan i byn Jwaya som en del av svenskarna hade
bott i nära gränsen var i dag helt urblåst. Vi
fortsatte sedan längst gränsen och gjorde ett
uppehåll vid ett Iranskt Resort med Anatolla Komeni
ondska blickar riktade ut mot Israel. Som avslutning
på utflykten fick vi besöka FN-förläggninen i
Naqoura. Dagen avslutades med en trevlig middag på en stor restaurang vid havet.
Vår buss
körde oss sedan till Beirut men
först lite jättegoda apelsiner som vi fick plocka
själva direkt från träden och ha som matsäck
Följande dag i Beirut var det kallt.
blåsigt och regnskurar. Mellan skurarna tog vi en
promenad längst Hamra gatan men först ett besök
på turistministeret där vi försåg oss med en
bristfällig karta. Vi fortsatte sedan vår
promenad till
gatans slut där vi blev stoppade av en soldat som hade
spärrat av trottoaren Soldaten visade oss hur vi
skulle gå för att komma till Martyrernas torg. Det
blev en sorglig promenad. Det var inte staden Beirut
som jag mindes från mina två besök på 60-talet. Alla
barer och nattklubbar med massor liv hade försvunnit.
Soukkvarteren med sitt myller av butiker var
bortsopade och istället hade det byggds enorma
gallerior med lyxbutiker. Det var tomt och ödsligt.
Även restaurangerna gapade tomma. Martyrernas torg
var en stor ruinhög. Vi åt en god lunch på en
restaurang vid havet där vågorna i blåsten slog in
mot resturangens fönster. Det var få gäster här och
vi fick en förstklassig service. Restaurangen hade
funnits kvar sen 1963 och överlevt. En bred motorväg
hade byggds längst stranden och snörde av staden
från den vackra strandpromenaden som ofta kantades
av taggtråd och bråte längst havet. Att ta sig över
vägen var förenat med livsfara. Att vandra omkring i
stan var ganska bökigt ofta fick man ta gatan till
hjälp för att komma fram. Massor av bilar står
parkerade huller om buller.
Vädret är fortfarande dåligtdå vi ger
oss i väg nästa dag med buss och guide till Bekaadalen där
vårt första stopp blir ruinstaden Aanjar som byggdes
upp mellan år 661 till 750 i det islamiska väldet
som härskade här. Blött och lerigt bland ruinerna så
våra skor växte till platåhöjd. Vårt nästa stopp blev
Baalbek. Nästan en övermäktig känsla av hur kunde
man bygga dessa enorma tempel av sten utan dagens
hjälpmedel för 2000 år sedan?
Trötta av alla intryck och upptining
av våra frusna kroppar fick vi en god lunch med
nybakad gott bröd på en restaurang i närheten.
Utflykten avslutades med vinprovning och nu började
min mage att ge upp. Jag hade inte känt mig riktigt
bra den sista tiden så nu måste magen vila.
Nästa dag efter
en orolig natt känner jag mig ganska bra. Lilian
hade mått bra hela tiden trots att vi hade ätit
samma mat. Vädret är fortfarande regnigt och ganska
kallt. Nu blev det en riktig långpromenad mellan
skurarna. Vi går strandpromenaden i hela dess längd
förbi Duvklipporna som är Beiruts ansikte mot
världen. Kl.19
träffas i receptionen för att äta middag men få av
oss har ingen lust. Jag ,Lilian och Kristina
går på en närbelägen restaurang. Matlusten var helt
borta.
Sista dagen
i Beirut. nu kändes det bättre.
Får i mig några rostade brödskivor till teet. Vädret
likadant som tidigare. Vi bestämmer
oss för att besöka något flyktingläger i utkanten av
södra Beirut. Efter sedvanligt prutande för vi åka
med en civil bil. Chauffören är nyfiken och frågar
varför vi vill besöka flyktinglägren? Av nyfikenhet
svarar vi. I utkanten av Shatila stannar han och
vi får stiga av. Chauffören pekar åt vilket håll
vi skall gå. Då vi kommer in i lägret är det en
annan värld vi möter. Fattigdom och misär.Grönsaksmarknaden dinglar av överflöd. Ingen
bryr sig om oss. Inga tiggare eller hundar som
stör. Jag kan fotografera utan huvudskakningar
och det känns tryggt att vandra omkring. De enda som vill påkalla
vår uppmärksamhet är obeskrivliga rishögar till
taxi. Härifrån går ingen taxi till stan, så vi får
vandra ner till Movenpick hotell. Taxin hem kördes
av en kristen chaufför som under resan berättade
att de där muslinerna var ett riktigt pack.
På kvällen åt vi en gemensam middag
på en pizzeria i närheten. Thomas Bergqvist från
Järvsö tog fram gitarren och underhöll oss med egna
texter färgat av humor, distans och många skratt
från ett långt FN-liv.
Klockan 1.30 på natten lämnade vi Beirut.
Ett utryck som jag hade hört många gånger är att man
inte skall återvända, det hade gått för lång tid och
nästan allt var förändrat.
Måndagen den 22/4 medelade UD att man inte
rekommenderade turistresande till Libanon.
Mats och Lilian
