Minnen som FN-soldat i Kongo

 

 

 

 

 

     Ser min kompanichef två stolar fram i planet helt har tappat kontrollen av  nervositet. Amerikanska soldater rusar fram och hjälper honom på med syrgasmasken och öppnar syretubskranen under stolen.  

Tryckkabinen har gått sönder och det Amerikanska trupptransportplanet dyker brant ner och det blir olidligt varmt.

   

 

 

 

 

                     En blyg flicka  

 

Ung kvinna från Kamina basens vattenverk

 

 

 

  Handel med lättare vapen

 

        Lunch

 

 

        Ett sista farväl till en död            hövding

 

 "Ölstöt" i Kapanga

  

 

 

           Campvakt i Kapanga

 

  

   

  Funa Club i Leo

 

 

        Fotbollslaget i Kapanga

 

 

 

Patrull paus

 

 

 

   Morgontoalett i Kabongo

 

 

 

Hårfrisörskan i Bukama

   

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

Till min startsida

  Index

  

        Hur hade jag hamnat här?

Egentligen började det med Stanley som ”hittade” Livingstone inte långt i från en flod som rann norrut. Upptäckten av floden fick Stanley att försöka hitta Nilens källor, men floden vek av åt väster och ut i Atlanten. Kongofloden inneslöt ett land nästan lika stort som Europa och var vid den tiden nästan helt ”vitt” på kartan. Den Belgiske kungen Leopold II såg här en möjlighet att även hans lilla land skulle få en koloni som nästa alla andra länder i Europa hade. Han anställde Stanley som fick till uppgift att bygga en järnväg från hamnstaden Matadi vid Kongoflodens  mynning förbi forsarna inåt landet. Kungens tjänstemän fick samtidigt i uppgift att med vilka medel som helst "köpa" mark av lokala stamhövdingar. Till slut blev hans privata egendom hela landet Kongo. En hänsynslös exploatering sattes igång på mineraler, gummi och mänsklig arbetskraft, där upp i mot 10 miljoner människor dog under vidriga förhållanden under  några årtionden vid sekelskiftet. Kungen blev omutligt rik. Vid hans död såldes naturrikedomarna till amerikanska och europeiska storbolag, och den belgiska staten fick landet som ”gåva”.

I början av 60-talet hölls ett val i landet, som den vänsterradikale Patrice Lubumba vann. Landet som skulle bli självständigt hade endast några få invånare med akademisk utbildning. Kolonimakten hade helt försummat skolor och utbildning för landets folk. Kaos uppstod i landet och västmakterna befarade att bytet skulle gå dem ur händerna. Situationen förvärrades då belgiska trupper gick in i landet utan samråden med Kongos regering. Fallskärmsjägare landade i provinsen Katanga samtidigt som hamnstaden Matadi anfölls  från havet.
Strax efter de belgiska förbandens ankomst förklarade sig provinsen Khatanga självständigt med stamhövdingssonen Mousie Tjombe som president med stöd av kapitalistiska intressen i väst. Premiärminister Patrice Lumumba och  Kongos president Joseph Kasavubu sände ett gemensamt telegram till FN:s generalsekreterare där man begärde militär hjälp. Man klargjorde att det behövde hjälp mot det belgiska angreppet.  Det fanns inget man kunde göra på egen hand och man var nu nödgade att be om hjälp utifrån.

En konflikt uppstod mellan Lumumba och Kasavubu som ville ha ett decentraliserat styre. Den folkvalde premiärministern tyckte inte det var en bra idé. Så han vände sig till dåtida Sovjetunionen om hjälp och krävde samtidigt att FN-styrkorna skulle dras tillbaka. Lumumba avsattes p.g.a. sina kontakter med Sovjetunionen och  mördades av Mousie Tshombe regimen i Khatanga. En storkonflikt var på gång och FN beslutade att gå in i landet.

  Kaminabasen med Afrikas största landningsbana var en tillflyktsort för en belgisk överklass och regering långt bortom det kalla kriget i Europa. Man förstår att bitterheten var stor bland den vita belgiska befolkningen att behöva lämna allt detta.  

 

Så här skrev jag hem till mina föräldrar:

Kaminabasen är till ytan nästa lika stor som vår kommun Nordingrå. Villorna inom basen är otroligt vackra med blommande trädgårdar och har alla bekvämligheter. Villaområdena går i ren Hollywood stil.

Jag skall berätta om vad vi gör på dagarna. Kl .07 får vi tee och smörgås och därefter kl. 08 är det uppställning och visitation, exercis med stridsgrupperingar, simning och mycket annat fram till 11.30, förutom de dagar vi är ute på patrull i byarna. Mellan 11.30-15.00 är vi lediga. 15.00-16.30 övning och träning ,och kl.17 middag. Maten är mycket bra t.ex. Kalkon, lax, kyckling, pannbiff, bruna bönor med fläsk m.m. Färsk mjölk finns inte så det saknar vi.

På lediga stunder badar vi i basens fina pool, spelar tennis, fotboll och går på gratis bio varje kväll, spelar kort och sitter framför brasan ute på gräsmattan och kokar kaffe eller så tar vi en "ölstöt".

 

Jag undrar i dag vad mina föräldrar tyckte och tänkte.

 

Alla befäl fick en extra grad i Kongo. En vicekorpral som muckade som korpral kunde här plötsligt bli furier och denna befordran steg för en del av dem åt huvudet. Vi meniga blev t.ex. beordrade att hälsa på dem och städa deras förläggningar. Ett vanligt uppträdande bland officerarna var att många ner till löjtnants grad skaffade en kommendantstav som normalt endast höga befäl i engelsk tjänst hade. Även en del olika "Ramboegenskaper" fick sitt utlopp här.

Ett oförglömligt minne har jag från byn Kapanga.  

 

  FN-soldat vaktar begravningsbesökare i Kapanga.

Så här skriver jag hem: 

  Vi tog i mot President Tjombe på flygplatsen. Barn från angränsande byar mötte upp och under sång och perfekt exercis hälsade honom välkommen. Tjombe kom först till oss och hälsade och sedan åkte han in till byn för att ta avsked av stamhövdingen som var hans svärfar och låg för döden. På kvällen hade vi plutonsafton "och så mycket ljummen Simba öl hade nog aldrig konsumerats av en sån liten grupp tidigare". Samma kväll dog hövdingen. Trummorna dånade i natten och kvinnorna grät och slet sitt hår. Genast fick vi FN-soldater till uppgift att bevaka den döde hövdingen så att inte någon av hans favorithustrur begravdes levande tillsammans med honom. Hövdingen bars ut på en tron insvept i Leopardskinn med en krona på huvudet medan dödsdansare smyckade i fjädrar och skallror fastbundna på ben och armar dansade till trummorna. Kvinnorna dansade i vida ringar. "Festen"  pågick i tre dagar och nätter.

 Ja det är så mycket mer jag kan berätta men då skulle jag få hålla på hela dan. 

Kapanga var en Tshombe trogen ort där vi kunde handla med Khatangas egna pengar och Khatangas flagga hissades varje morgon på polisstationen.

En annan oförglömligt äventyr var resan till Leopoldwille och Matadi. Åtta soldater från vår bataljon hade blivit uttagna till att bevaka granatkastar ammunition som skulle skickas åter till Sverige.

 

Vy från vår balkong på hotell Metropol i Matadi och det svenska fartyg som hämtade vår överblivna ammunition.

 

Och så här skriver jag hem.

Här i "Leo" är det ljuvligt, vi är lediga var annan dag och vi får gå i civila kläder. Inga befäl, och vi går i säng när vi får lust och går upp när vi får lust. Rena drömjobbet. Den lediga tiden tillbringar vi i stan som är fullt modern med skyskrapor, nattklubbar och vräkiga amerikanska bilar. Att bo här är mycket dyrare än i Sverige. Ett mål mat på restaurang kostar 20:-. Elfenben kan man köpa mycket billigt om man kan den rätta pruttekniken .  

Och så här skriver jag hem en månad senare.

Jag har nu kommit hem till basen efter månadsutflykten till Leo. och Matadi. Det har verkligen varit en fin semester. I Matadi bodde vi på Hotel Metropol och hade en öppen amerkansk lyxbil med chaufför till vårt förfogande dygnet runt.

Mat åt vi på hotellets restaurang mest biffstek, entrecote, tornedo dagarna i ända.   

Livet här på basen är för det mesta lugnt, mest vakttjänst på dom olika posteringarna runt basen. Om en vecka skall vi ut på långpatrull till byar långt in i djungeln där dom nästan inte har sett en vit tidigare och det kan ju bli rätt så roligt. 

Jag hoppas det blir mycket hö i år och att pappa har fullt upp med arbete. 

Jag undrar om ni kan skicka ner 60$ snarast. ( Dollar och nylonskjortor var väldigt eftertraktade och vi kan tjäna stora pengar på svartväxling).  

  

En tidig morgon utefter vägen till Sandoa           

                      Vad hände sedan.

Jag lämnade Kongo i slutet november 1963.  

Våren 1964 lämnade den  sista Svenska bataljonen Kaminabasen och Kongo.

 FN lyckades återförena landet med hjälp av 34 länders insatser under FN-flagg och Mousie Tshombe blev premiärminister i Republiken Kongo.

 

                                         Min skyttegrupp

        Till stora bilder