Caribien. Puerto Rico

 Resan kunde ha börjat bättre. Receptionisten på vårt förbokade hotell skakade på huvudet. Här finns ingen bokning av Mr. Ljungberg. Hon ser hur olyckliga vi blir och förklarar att hon skall försöka hjälpa oss. Hon ringer och ordnar ett dubbelrum på ett litet hotell i närheten för 63$ natten.

Sent på eftermiddagen tar vi en promenad ner till stranden, där vi njuter av den varma vinden och ser en vacker solnedgång. Det mörknar fort och plötsligt är vi ensamma på stranden. På väg tillbaka upptäcker vi att den grind som vi har passerat är låst. Alla grindar är låsta och det går upp för oss att vi har blivit utestängda på badstranden. Några ungdomar som uppehåller sig på stranden tittar storögt på oss och förklarar att det är mycket farligt att vistas här på kvällen, de halar upp en nyckel och låser upp en grind åt oss.

 Jag skall härmed skildra några upplevelser och händelser som en ”dum turist” med bristande kunskaper i Spanska  kan råka ut för.

  Lämnar tillbaka vår hyrbilen i San Juan och tänker ta en Public Buss 5 mil till Fadjaro där Lilian väntar på vårt hotell. På turistbyrån i närheten förklarar resebyråtjänstemannen att det skulle nog bli svårt så här sent på eftermiddagen. Men det kanske skulle gå om jag tog bussen tvärs över gatan, sen byta buss på flygplatsen och sedan ta bussen från förorten Carolina till Fadjaro.

 Så kommer en buss och jag hoppar på. Bussen är fullproppad av trötta hemåtvändande arbetare. Nyfiket undrar en äldre kvinna i trängseln vart jag är på väg. Fadjaro svarar jag . Hon skakar på huvudet. Inte går det några bussar vid den här tiden svarar hon. Jag visar henne lappen jag hade fått på Turistbyrån. Det kanske går säger hon, och försöker förklara på knagglig engelska hur jag skall åka Jag nickar och försöker komma ihåg vad hon har sagt. Hon ser att jag varken hör eller förstår i oväsendet från bussmotorn .

Vid bussens slutstation i ett öde bostadsområde långt ut  i ”buschen” stiger alla av, och här upphör all busstrafik för dagen. Det börjar bli mörkt och helt dött sedan alla har gått till sitt. Helt hjälplös står jag där i ensamheten. Kvinnan som jag pratade med på bussen kommer plötsligt fram. Jag skall hjälpa dig säger hon och letar upp en telefon i närheten och ringer efter en Taxi. Taxin kom sent till Fajardo Inn och Lilian kunde pusta ut och jag 55 $ fattigare.

En annan  händelse som även speglar människornas liv här trots stor fattigdom är förhållandet till utslagna. På bussen från turistförorten Isla Verde in till San Juan går  linjen genom många ”getton”. En utslagen stiger på och letar febrilt efter en quarter men hittar ingen, genast räcker en medpassagerarna fram ett mynt och allt är frid och fröjd.

Med dessa händelser vill jag spegla hur hjälpsamma människorna här är trots fattigdom, hög kriminalitet och enorma klasskillnader . Varje gång jag har varit i USA har jag fått en känsla av att samhällets trygghet varit helt försvunnen. Anblicken av höga staket, förbudsskyltar och människornas kyliga betenden förstärker den känslan. Samtidigt kan man få uppleva den motsatta reaktionen, att människorna plötsligt visar generositet och värme mot människor i trångmål.

Jag är djupt tacksam mot alla som hjälpte oss under vår resa.

    Nu till vår rundresa.

Vi lämnar alla kasinon och den UNECO skyddade staden San Juan från 1500-talet med det berömda spanska fortet El Morro . Det råder anarki på motorvägen mot staden Mayaquez i västra Puerto Rico. Stinkande rishögar pressas till det yttersta. Varje mil har vägtullar så det gäller att ha gott om små pengar. Landskapet är ganska trist med jordbruk,små villasamhällen och övergivna militärförläggningar. I den ruffiga hålan Buqueron på Puerto Ricos sydvästra hörn har vinddrivna existenser samlats. Bacardi rommen flödar och vi njuter av färska Ostron och skaldjursmiddag i lerkruka till en solnedgång som påminner om någon Holywood film.

                           

                          Guesthaus Wildflower i Buqueron

   Följande dag lämnar vi Guesthaus Wildflower och styr längst kusten österut. Vägen är smal och krokig och går genom ett kuperat landskap. Vi stannar och badar på Cana Gorda Beach och riktig njuter av tillvaron. Ganska sent kommer vi fram till staden Ponce. Poerto Ricos näst största stad där vi hittar ett enkelt dubbelrum i centrum för 55 $. Hungriga ger vi oss ut på stan för att äta. Stan verkar helt ”död”. Vi frågar en polis som visar oss till Puerto Ricos bästa restaurang enligt honom . Glömmer prislistan och beställer en riktig biff. Notan slutade på 69$  och var värt varje cent.  Nöjda och något upprymda av drycker lämnar vi krogen.

Lite längre upp på gatan  hör vi musik från en lokal. Ute på gatan står en äldre man  som ivrigt vill bjuda in oss. Nyfikna som vi är följer vi med honom in där han visar oss till några tomma stolar längst bak i lokalen. Vi hade hamnat på ett Maranatamöte! Församlingsmedlemmar kommer fram och vill bedja med oss. Det känns pinsamt och vi kan ju inte lämna lokalen på en gång. Vi lyssnar på musiken och tungomålen en stund och då vi lämnar lokalen bockar och niger hela församlingen.

                               Till startsidan                           Till Culebra

 Till mina stora bilder