Vår resa till Indien med Albatros resor i
mitten av februari 2012 blev lite av ett
uppvaknande. Alla bilder och reportage från
Indien på vår TV blev plötsligt mer
verkliga. Redan första dagen åkte vi igenom
delar av gamla Delhi med en cykel rickshaws.
Det blev en chockerande upplevelse. Alla
fordon som hade tillgång till en tuta,
tutade. Ljudet var öronbedövande och
trängseln obeskrivlig där varje centimeter
av gatan fick utnyttjas.
http://youtu.be/V8AkjBx3kow
En obeskrivlig människoträngsel över allt.
Omtumlade av cykelturen och upplevelsena åkte
vi vidare med vår buss till dom olika
sevärdheter i New Delhi som den nya staden
hette. Vi häpnades av all slum utefter
gatorna i Old Delhi och förfallet. Många
vackra hus fick stå och förfalla tills dom
rasade i hop. Underhåll var nog inte
Indiernas bästa gren.
Vår buss såg ganska fin ut utanpå och
hade en avskild glasvägg mellan chauffören
och oss turister. En ung Indisk pojke försåg
oss med vatten, öl och coca cola som vi fick
betala för. Vår reseledare Helena från
Trollhättan hade uppmanat oss att vi måste
dricka väldigt mycket då det skulle hålla
oss friska från nästan alla Indiska
sjukdomar. Det var inte särskilt varmt ute,
som en svensk sommar och det blev svårt att
klämma ut någon svett. En bra sak som vi
uppskattade var att vi inte behövde tänka på
dricksen. Vi betalade alla 70$ till Helena
som skötte allt och vi behövde inte ha
dåligt samvete om dricksen var för lite
eller för mycket.
Den unga Indiska pojken som sålde vatten,
öl och coca cola
följde med på hela vår bussresa, bodde i
bussen och hjälpte oss med pall och extra
stöd då vi lämnade bussen. Helena hade även
en Indisk medhjälpare som hette Gopal han
var också med på hela vår bussresa. Gopal höll
riktigt koll på oss och räknade in oss 27
resenärer med jämna mellanrum så vi inte
virrade bort oss i all röra. Vår Indiska
buss som såg snygg utanpå var inte någon
bekvämlighets inrättning inuti. Förmodligen
hade tillverkaren glömt bort att fordonet
skulle ha fjädring. Vi som satt bak i bussen
blev rejält omskakade varje dag.
Ett intressant " nöje" var att studera
vår busschaufför, hur våghalsigt han kunde
köra om. Han signalerade på allt han såg och
låg kvar i omkörning så länge det gick och
sedan fräckt in i vänsterkön i sista sekund
innan smällen. Märkligt nog hittade han
alltid något hål att tränga in bussen på. På
motorvägarna i Indien är det inte ovanligt
att få mötande fordon emot sig på körbanan.
Trafikkanterna tar närmsta väg om det går.
Landskapet vi åkte igenom var för det
mesta helt platt med mängder av
stenomgärdade små jordplättar och 40 m. höga
tegelbruksskorstenar. Det mesta på åkrarna
sköttes för hand av dom kastlösa.
Människornas arbetskraft är så billig att
det inte är lönsamt för bonden att köpa en
traktor. Även en gräsklippare kunde vara för
dyr så gräsklippning med handsax blev
billigare. En medelklassfamilj kunde ha råd
med flera anställda från slummen för att
sköta det mesta i ett hushåll. Någon vilja
från den stora medelklassen att utrota
slummen finns inte, den gör ju livet så
bekvämt och för slummens innevånare ger det
många arbetstillfällen .
Vad som jag vid fler tillfällen blev
irriterad på var alla besök till hantverkare
av olika slag. Det upptog en stor del av
resans tid. "Man kunde ju göra så
fantastiska fynd" allt var ju så otrolig
mycke billigare här. Ingen skatt och ingen
moms och billig arbetskraft fanns det ju här
mer än nog av. Det uppstod lätt lite
köphysteri och pruta behövde man ju inte det
var ju ändå så billigt i alla fall.
Resan var hör oss en oförglömlig
upplevelse. Helenas tydlighet och
kunnande gav oss ett nytt uppvaknande om
en helt annan värld utanför vår trygga
vardag.
