El Camino

Under hösten läste vi en artikel i tidningen Aftonbladet om ett par som hade gått pilgrimsleden El Camino i Spanien. Lilian min sambo, och jag tände nästan samtidigt. Det här skulle passa oss sextioåringar och vara en ny upplevelse efter alla våra resor.

Många av oss har en inneboende längtan att bara kasta loss och lämna vardagen. Att vandra nära åttio mil på den tusenåriga leden där pilgrimmer under århundraden har vallfärdat till profeten Jakobs grav i Santiago de Compostela, skulle för oss möjligen ge denna tillfredställelse.

Vi förberedde oss med bra kängor, resehandbok, ryggsäck samt lite träning under våren. Den 2:a maj var det dags. Flyg och tåg till staden Bayon på Franska västkusten och därefter en kort tågresa till St Jean de Pied de Port vid foten av Pyrenéerna där vår vandring skulle starta.

Efter att vi har stämplat våra vandrarpass på pilgrimshemmet ger vi oss i väg. Leden följer Karl den Stores armés tusenåriga reträttväg över Pyrenéernaoch är en enormt ansträngande första dag på vårvandring. Passet på 1450 m.ö.h. tar all ackumelerad kraft ur min kropp. En busslass tyskar utan packning passerar med en militärisk ledare med visselpipa. Två blås i pipan och alla tar rast. Ett blås och alla sätter i gång. En tragedi höll på att hända då en av tyskarna segnade ner i ett dike av överansträngning.  

Vi kom sent fram till Roncesvalles på den Spanska sidan den första dagen.

Leden går mycket vackert igenom ett enormt grönt och frodigt landskap fram till staden Pamplona, sedan planar leden ut över långsluttande bergsryggar med många mycket gamla och mysiga städer i dalgångarna fram till staden Burgos med sin fantastiska världsarvskatedral. Efter Burgos mot Leon börjar enformigheten. Landskapet är helt platt. Att vandra mot en obruten horisont under flera dagar kan ta knäcken på vem som helst. Dom sista 15 milen mot Santiago går i genom ett kuperat landskap med Eukalyptusskog och lummig grönska genom många fattiga bondbyar där tiden tycks ha stått stilla. Leden är väl skyltad med en gul pil och har man ögonen med sig behöver man inte gå vilse. 

Vår största behållning av vandringen var pilgrimsvandrarna i alla åldrar, förutom en hälsporren på vänster häl som jag fick efter hemkomsten. Bland de mer en tjugo nationaliteter vi träffade minns jag särskilt den tyska damen med sin shoppingbag, som hon släpade på och som sin högsta längtan hade varit att få gå hela leden. Men hon uppptäcker att hennes kropp inte orkar. Eller den gamle mannen med sin dotter som kommer instapplande med stor möda sent till Allberget varje kväll. Eller kvinnan med två barn och två små åsnor. Familjen levde på nötter och frukt, oftast fick de bo under bar himmel. Eller det franska paret som hade gått leden 11 gånger och den något kraftiga och utåtriktade holländskan som sent anlände till Leon helt utpumpad, slår sig ner på en bar med en stor stark och kommenderar sin man ut på stan för att hitta en billig övernattning. Och slutligen Mike från USA som såg ut som en riktig lodis och som vi oftas såg sovande i gräset utefter leden. Alla dessa udda människor där anledningen till vandringen var så olika. Många var djupt religösa och bad vid varje vägvisare. Det fanns vandrare som var helt okontaktbara, som tidigt i mörkret på morgonen gav sig i väg och stint stirrade i marken och bara gick. Det fanns också de som vandrade El Camino för den fysiska utmaningen och naturupplevelsen.

Vandringen kunde vara skoningslös mot de som inte var riktigt förberedda. Jag tänker på det svenska paret som utan guiedbok och karta helt uttröttade kom till härberget och blev nekade sängplats. Nästa härberge låg 5 km bort och där kunde inte någon plats garanteras.

Mot slutet började vandrarna krokna. En ny vandringservice hade uppfunnits, bussar som mot betalning fraktade vandrarnas ryggsäckar och? Att under lång tid gå minst två mil varje dag tar kraft ur kroppens reserver. Man pinar sig fram de sista kilometerna.

En vanlig dag från vår dagbok:  Dag 22.

Vaknar och känner mig trött. En lång raksträcka hela dagen och ganska varmt i luften. Lilian beslutar att nu måste du vila. Du går som en gammal gubbe. Släpar mig fram hela förmiddagen och försöker dricka då jag misstänker att jag har drabbats av vätskebrist. På eftermiddagen känner jag mig piggare och Lilian knatar på med en snitthastighet av 4 km i timmen. Då vi kommer fram på har rummen  tagit slut som vanligt. Det brukar ordna sig till slut. Vi blir hänvisade till ett fembäddsrum för samma pris som ett dubbelrum. Vi har ofta tur med rum för natten. 

Nu börjar krämporna på pilgrimmerna märkas. Många går stela och haltande och en del har lagt av som startade samtidigt som vi. Många nya har också tillkommit och dom flesta delar upp Caminon på flera år och många Spanjorer går några etapper på helgerna.

Dag 23.

Kom i väg före klockan sju utan frukost. Fortfarande är det mörkt ute. Kallt och ruggit. Går fort för att hålla värmen. En lång etapp pa 37 km som vi måste dela på. Landskapet är trist och platt och leden går mest rakt fram genom enorma åkrar. Det blåser kraftig medvind och det känns bra att gå. I en liten by  hittar vi ett härberge där vi får sängplatser och filtar för natten. På kvällen har vi en trevlig middag med vandrarna från härberget. Några av vandrarna har vi inte träffat på flera veckor. Vi sov sådär. Inte så mycket snarkningar den här natten.

Dag 24. 

Vi är nog de sista som lämnar byn vid åttatiden utan frukost som vanligt. De barer som har lite enkel frukost öppnar tidigast klockan nio. Lite bröd och frukt i ryggsäken får ersätta den uteblivna frukosten. Luften är kylig och leden går över långa och tröttande backar och därimellan långa raksträckor. Det bränner under fotsulorna och ryggsäckens 12 kg känns som en omänsklig börda. De sista km är som vanligt ett lidande, då vi kommer fram vid 17- tiden till härberget är det redan fullt så vi får i stället gå ut på stan och leta oss fram till ett billigt hotellrum.

En kall öl som smakar gudomligt efter en sån dag, och på kvällen efter åtta öppnar restaurangerna och vi uthungrade pilgrimer får njuta av en Pilgrimsmeny som alla restauranger serverar till ett billigt pris. Menyn består av tre rätter: Förrätt, huvudrätt, efterrätt och alltid en hel flaska vin till för tillsammans 6-10 euro.

Efter 37 vandrardagar når vi målet Santiago de Compostela och får våra vandringsbevis. Vi stannar några dagar och riktigt njuter av den gamla staden med sin imponerande catedral och tar avsked av våra vandrarvänner. Min sambos egen 60-års present hade hon klarat med glans.

 Ett gott råd: Gå långsamt. Ät och njut av dryck och mat. Sov och vila mycket, ha gott om tid. Det allra viktigaste är dock bra skor och lätt packning. Om du uppfyller alla dessa krav så kan vem som helst klara vandringen. El Camino är en stor upplevelse för kropp och själ.