El Camino 2009
Tavla från katedralen i Astorga
Mats i Foncebadón
El Acebo
Torget i Ponferrada
Lilian i Vega de Valcarce
Mats i La Faba
Mats i Alto del Poio
Vårt pensionat i Sarria
Portomarin
Pulpurian i Melide
Eukalyptusskogen
I morgondiset Arzua
Astorga – Santiago de Compostela
Vi hade gått sträckan för sex år sedan, men vi hade varit så trötta och slitna att vi inte kunnat njuta av naturen och landskapet i Galicien. Vi förberedde oss med ganska lätta ryggsäckar då vi hade dåliga erfarenheter av vår tidigare åttiomilsvandring från St.Jean de Port i Frankrike. "Nu skulle vi bara njuta".
Flyg till Madrid och sedan buss till Leon där vi sover över. Leon är en härlig och intressant stad med många vackra hus och ett livligt gatuliv med massor av barer och restauranger. Följande dag tar vi buss den korta sträckan till Astorga som skulle bli vår start på vår vandring. Vi stannar under resten av dagen och njuter av miljön. Den gamla staden har en mäktig katedral och ett pilgrimsmuséum i ett sagoskimrande Gaudipalats.
Första dagen på El Caminon, en lätt promenad på 2,5mil till Rabanal. Trodde vi, men värmen på eftermiddagen höll nära på att ta kål på Lilian, otränad som hon var. Vi hyrde in oss på alberget i början av backen i Rabanal där vi fick ett eget rum.
Vi återhämtade oss ganska bra till nästa dag och kom tidigt iväg i mörkret utan frukost. Nu hade vi en ansträngande klättring upp till Monte Irago framför oss. Halvägs till toppen får vi frukost i den övergivna byn Foncebadón. Leden från toppen ner till byn El Acebo var en pina för våra gamla ben. Med mycket möda kommer vi till slut fram på em. och får en bädd på Alberget . Vi anade inte att sängarna var nedsmittade av loppor. Efter några dagar hade Lilian på nästan hela kroppen röda utslag som kliade oerhört. Jag klarade mig konstigt nog. Nu började dessutom Lilian få ont i sina fötter.
16 km. till Ponferrada var den tredje dagens etapp. Det gick ganska bra då leden inte hade så många branta backar. Vi hittade ett bra pensionat i närheten av torget och kunde njuta på kvällen av uppklädda spanska damer som dansade för brudparen utanför kyrkan vid det gamla torget.
Den fjärde vandrardagen skulle bli lätt till Villafranca trodde vi. Och till en början gick det riktigt bra. Lilian knallade på i ganska god takt och inga backar så långt ögat kunde nå. Fram på dagen blir det allt varmare. Leden går vackert igenom böljande vinfält där skördandet är i full gång. Man hade dragit om leden från vår förra vandring så nu var sträckan mycket längre än 24 km. som vår karta visade. Värmen blev nästan olidlig på em. och den sista biten till Villafranca blev en riktig pina. Nu hade Lilian fått riktigt ont i sina fötter. Ganska sent kommer vi fram och får ett rum på ett pensionat i slutet av en lång backe in mot staden. Villafranca har ett trevligt torg med många restauranger där massor av människor uppehåller sig och där vi får njuta av den behagliga kvällsvärmen.
Den femte vandrardagen skulle bli kort hade vi bestämt före bergsklättringen till Cebreiro . I byn Vega de Valcarce tog vi in på ett hotell efter ha gått omk. 15 km. Men nu hände något som inte får hända en pilgrim. Jag ramlade handlöst i trottoaren då jag steg ut från hotellet och föll mot en trappa med huvudet före . Slog mig ganska illa i huvudet, fick fula skrapsår i ansiktet och ett djupt jack i vänster hand. Stor uppståndelse runt omkring och barägaren i närheten ringde efter en ambulans. Läkaren kollade hur jag mådde och en ung läkarpraktikant i ambulansen fick sy ihop såret.. Även polisen kom och skrev upp händelsen.
Vi kom i väg ganska tidigt på vår sjätte vandrardag. En hel dag och bara uppför hade vi framför oss. Det är mycket vackert och naturen är grön och frodig. Att gå uppför är lättare för Lilian och ganska tidigt efter lunch är vi framme i Cebreiro . Nu har vädret slagit om, regnskurar och det blåser kallt . Vi får ett fint rum på hotell San Giraldo och kan vila ut. På em. beställer vi saltrostad peppar till rödvinet och riktigt njuter av läckerheten . Då vi kommer åter till rummet upptäcker Lilian att hennes plånbok är borta. Med hjärtat i halsgropen rusar hon ner till baren och frågar om någon har tagit reda på hennes plånbok. Ur en hylla plockar bartendern fram hennes börs och allt innehåll är kvar. Nu får det vara nog med pilgrimsprövningar tänker jag.
Det regnade och blåste då vi startade den sjunde dagen. Nu bar det utför och bilvägen fick bli vår vandringsstig. Det var lättare. Dimman och regnet upphörde och backen upp till Alto del Polo 1347 möh. höll nära på att ta dom sista krafterna ur våra kroppar, som tur var fanns en bar på krönet där vi kunde återhämta oss. Leden gick sedan brant nerför och var i ett bedrövligt skick. Det var som att vandra i ett stenröse då all jord hade nöts bort av alla vandrare och spolats bort . Efter all möda kom vi fram till byn Triacastela där vi övernattade på ett enkelt pensionat.
Den åttonde dagen. Vädret var bra men luften lite kylig. Vi valde vägen över Alto de Riocabo 896 möh. då den var kortare och "bara" 18 km till Sarria . Utefter leden träffade vi en ung kvinna som hade vandrat med sin packning på en släpkärra i 11 månader! Vi kom fram ganska tidigt och hade tur att få ett rum på samma ställe som vi hade bott på tidigare för 6 år sedan.
Dag 9.Sjukhusbesök och vila resten av dagen. Det gick fort och smidigt på sjukhuset. Såret i handen hade läkt fint och blessyrerna i ansiktet hade gått tillbaka.
Dag 10. Mot Portomarin omk. 20 km. El Caminon går igenom många gamla bondbyar med avföring från kreaturen på leden och löst springande hundar. Hundarna bryr sig inte så länge vandrarna håller sig på leden . Det är mycket vackert på många ställen och fram på em. börjar det småregna. Den sista km. har Lilian fått det riktigt ont i fötterna då leden leder brant utför. Vi kom fram ganska sent och nu tvivlade jag på att vi kunde fortsätta. Ett bra rum för natten på hotell Villa Jardin och en Pizza i närheten fick avsluta dagen.
Dag 11. Lilian biter ihop. Jag får se hur långt hon orkar. Grått och disigt väder på morgonen och en lång backe till en början. Jag har slutat att bli frusterad över hur långsamt hon går. Hon vill inte att jag tar över lite av hennes packning. I dag går vi en ganska kort sträcka omk. 13 km. Strax efter lunchtid tar vi in på ett hostel nära byn Narón. Det är ganska varmt och skönt på em. och vi kan njuta av solen på hostel-terrassen.
Det är ganska svalt och behagligt då vi tidigt ger oss i väg den den tolfte dagen. Vi tar oss fram i maklig takt och jag får vila och beundra omgivningarna. Björnbären är mogna utefter leden och på en del ställen smakar dom ganska bra. Palas de Rei är dagens vandrarmål omk. 11 km. bort. Som vanligt blir det tungt mot slutet. Jag lider med Lilian, hon får ta över mina hälkuddar men inget hjälper. Kanske nya skor skulle hjälpa? Hon köper nya och kastade sina gamla vandrarkängor som hon hade haft från sin förra vandring. Vi tar in på samma pentionat som vi hade bott på tidigare.
Vi kom i väg ganska sent den trettonde dagen. Nu tar vi taxi till Meilde . Lilians fot måste få vila. Då vi kommer fram springer jag runt och letar rum medan Lilian väntar på en bar. Hon träffar där en dansk som har gått hela vägen från Frankrike i sina sandaler. Här passar vi på att äta bläckfisk i Pulpurian som staden är känd för.
Lilian äter smärtstillande tabletter den fjortonde dagen och vägrar ge upp. Tabletterna hjälper ett tag. Och nu går hon i sina sandaler. Dagen har en vacker soluppgång då dimman ligger kvar i dalarna. Vi har inte ätit någon frukost och får gå ganska länge innan vi hittar en bar. Av två svenska äldre damer får vi tips om ett pensionat på ett lämpligt avstånd . Vi går och går och börjar tvivla. Lilian köper nya värktabletter på ett apotek utefter leden där vi även frågar efter pensionatet. "Apotekaren" har aldrig hört talas om något pensionat i närheten. Vi fortsätter i värmen. Har vi blivit lurade? Nu är vi riktigt trötta och håller nära på att ge upp. I all hopplöshet ser vi till slut en skylt som visar till pensionatet en bit vid sidan om leden. Vi hade då gått nära 20 km. Dom svenska "tanterna" kom senare fram och förundrades över hur vi hade hittat och hur fort vi hade gått.
Dag 15. Nu slutar vi vår el camino vandring. Det får vara nog med lidande. Efter frukost erbjöd sig pensionat ägaren att skjutsa oss den sista biten till Santiago. Han skulle ju ändå åka. Vi bokade in oss på det enormt stora Peregrinos Monte del Gozo 5km. utanför staden . Nästa dag tar vi taxi till katedralen. Strosar runt lite och träffar några pilgrimsvandrare. Som final på vår vandring bokade vi in oss på Paradoren för en natt.
Dag 16 Vilade vi och åkte in till Santiago och strosade omkring
Dag 17 som var en söndag tog vi alla i hand under högmässan i katedralen där tusentals pilgrimmer hade samlats. Många hade som vi haft många oförglömliga upplevelser. Vi hade inte haft tråkigt en sekund och träffat många fantastiska människor. Trots allt som vi hade råkat ut för efter vägen.
Det fanns dom som hade råkat värre ut än Lilian. En kvinna som Lilian hade fått smärtstillande tabletter av gick med kryckor och många pilgrimmer hade lindade knän och fötter.
Efter natten på Paradoren hyrde vi bil och tog en tur längst ut till Cap Fisterra dit många pilgrimer fortsätter att gå. Vi fortsätter sedan längst Galiciens västra kust till Muxia där vi sover över. Många vackra stränder och semesterorter längst kusten . En riktigt fin biltur blev det som slutade på Santiagos flygplats efter ytterligare en natt i Monte Gozo.
Lilian hade fått en marschfraktur i båda fötterna och nu efter 3 veckors vila kan hon gå nästan utan smärta. Och nästan alla loppbett är borta.
