Bali. Bara
namnet känns underbart. Och visst kan det vara en sagolik
upplevelse att vakna upp en vacker morgon av att en ung kvinna
ljudlöst skrider fram och tänder små rökelsestickor utanför vår
bungalow. En sötaktig doft sprider sig in i rummet som påminner
oss om att en ny dag har kommit.
Morgonpigga galande
tuppar signalerar för oss att det är dags för frukost, strax
dyker en ung pojke med frukostbricka över axeln upp, serverar
oss på vår underbara terrass med utsikt över en frodig ravin med
swimmingpool och med vulkaner i fjärran i utkanten av staden
Ubud.
Som turist på Bali
kan man även utsättas för den motsatta upplevelsen som skapar
frustation och misstänksamhet.
Jag skall här berätta
tre olika upplevelser som besökare på egen hand kan råka ut för.
Flygplatsen.
Vi landar mitt på
natten. Kaos och förvirring i bagagehallen. Mängder av
”hjälpsamma” bagagebärare är på språng. Vi har bestämt oss att
vara först till vår väska.
Plötsligt står han där leende.
Is it your luggage?
Vi förklarar
att vi inte vill ha någon hjälp dom få metrarna genom
passkontrollen och försöker grabba tag i väskan. Han vägrar
släppa taget. Vi förklarar att vi inte har några pengar, nu får
han skylla sig själv.
I biljettkön för
taxibiljetter vid utgången står han tålmodigt och väntar med vår
väska. Då vi har fått våra taxibiljetter piggnar han till och tar
vårt bagage till en väntande taxi. Han följer oss in i bilen och
kräver oss på pengar. Nu har jag blivit riktigt sur och vägrar.
Efter en häftig ordväxling inser vi vårt nederlag då taxin
vägrar köra. Han får en lämplig sedel som jag hittar i min
ficka. Bagagebäraren blir missnöjd och öser otidigheter på alla
upptänkliga språk ink. Smålänning innan taxichauffören lyckas
stänga dörren och får köra.
Hos
penningväxlaren .
Det finns mängder av
butiker och växelkontor där alla försöker att locka kunder med
förmånliga växelkurser.
I butiken möter oss en
ung flicka. Vi frågar om vi kan växla våra checkar till
växelkursen som står på tavlan utanför. Hon nickar och för oss
till ett kontor i bakre regionerna. Vi tar fram våra checkar och
hon synar dem noga och ber oss sedan att skriva på. En äldre man
dyker upp och kontrollerar noga affären. Checkarna försvinner i
en låda och hon börjar räkna upp våra sedlar med dom små
valörerna först och överlämnar en bunt. Vi kontrollräknar och
upptäcker att 200.000 Rp. saknas. Hon räknar om på nytt och
byter ut några sedlar. Vi får bunten och upptäcker att
fortfarande samma summa saknas. Vi förklarar med övertydlighet,
räknedosa, skylten utanför och penna. De verkar helt
oförstående. Hon byter ut några sedlar och lägger till några med
ögonkontakt mot den äldre mannen och undrar vänligt om vi nu är
nöjda. Plötsligt kommer en förklaring. Kursen gäller bara för
100$ checkar! Skillnaden är orimlig. Kan våra 50$ checkar
halvera kursen? Hon tar tillbaka hela bunten och fiskar upp en
ny sedelbunt ur lådan och glömmer att stänga lådan. Jag ser våra
checkar överst i lådan och ser en desperat utväg. Inser att vi
omöjligt kan få en rimlig kurs för våra checkar. Kastar mig över
bordet, lyckas få tag på checkarna och rusar ut ur butiken .
Vid nästa
”växelkontor” höll vi hårt i våra resecheckar tills rätt summa
hade räknats fram. Med hot och varningar till kommande turister
och till alla turistbyråer, om inte summan var rätt skulle jag
skära halsen av dom.
Då vi lämnar butiken
hör vi. People like your is no god for the business.
Tempelbesöket.
Templet Pura Besakih.
Balis modertempel som ligger halvvägs upp på Balis högsta vulkan
Gunung Agung 3,142 möh. har en vidunderlig vy över en stor del
av ön.
Vi parkerar vår bil
nära stora ingången och ”vänliga” parkeringsvakter visar oss
till entrén där uniformerade ”tjänstemän” vänligt upplyser om
att utländska besökare måste lämna en donation om de vill besöka
templet. De visar oss en bok där dagens turister mycket prydligt
har lämnat stora summor och att även vi måste donera. Vi känner
oss överrumplade. Hur skall vi göra? Det känns ju snopet att
vända här. Skulle dom godta 1/3 av de summor som var donerade
enligt boken? Jag skriver 20.000 Rp. omk. 75:- och hoppas att
det skall räcka. Jag riktigt känner deras förakt min fräckhet
och snålhet är. Med en ohövlig gest blir vi inknuffade och
genast står en man med ett skynke till låns för en hutlös summa,
som jag måste ha för att skyla mina ben och för att komma in i
templet. En äldre ”vänlig” man hänger oss i hälarna på väg upp
mot templet. Han berättar om templets historia och visar oss
runt i det vackra templet Vi har ju donerat och han kanske ingår
i priset tänker vi. Efter någon timme märks att vår ”guide”
börjar bli otålig och kommer med allt mer förbud till salar och
små ”heliga” tempel. Vi tröttnar och återvänder med ”guiden” i
hälarna. Han börjar berätta om sin stora försörjningsbörda och
hur hårt livet är att leva på Bali. Till slut kommer det fram.
25$ kostar guidningen. Först donationen sedan sarongen och nu
detta. Förgrymmad ger jag honom en summa jag tycker han är värd.
”Djupt besviken lämnar han oss på halva vägen”
Bestört över
bondfångeriet lämnar vi med blandade känslor Besakihtemplet
En nyttig läxa är att
om vi hade läst vår guidebok lite noggrannare så hade vi sluppit
utgifterna. Det är het gratis att besöka templen på Bali och
någon guide behöver man inte ha.
